Olle Sahlström om papperslösa
 
I två år har jag rest runt i Europa och träffat fackliga företrädare. Jag har mött en stor öppenhet och vilja att diskutera fackets behov av förändring – se bara till det faktum att idag är enbart 25 procent av Europas anställda med i en facklig organisation – men jag har också mött en bedövande konservatism och handlingsförlamning inför den historiska utförsbacke som Europas fackföreningar befinner sig i (se vidare i min nyutkomna bok, I skuggan av en storhetstid, Atlas). Var finns ljusglimtarna, de strategiska frön som kan gro och bidra till en nödvändig radikalisering och facklig förnyelse? En ljusglimt och ett sådant ”strategiskt frö”, som jag ser det är sydeuropeiska fackföreningars kamp till stöd för papperslösa. I Spanien har sedan tidigt nittiotal CCOO, Arbetarkomissionerna byggt upp 146 informationskontor(CITE) för migrantarbetare, med eller utan papper. På dessa Cites är allt samlat under en hatt. Frågor om tillstånd, juridisk hjälp, och fackliga frågor tar fackföreningens folk hand om. De sociala frågorna är Röda Korsets bord och en särskild organisation ordnar kurserna. Och efter ett första orienterande samtal, går man till den som bäst kan ge hjälp och stöd. När jag besöker CITE i Barcelona lyfter på kameran för att fotografera, några vänder snabbt ryggen till och en ung kille från facket springer fram och säger åt mig att härinne får ingen fotografera. Det är minst ett hundratal som står och köar och jag frågar hur många av dem han tror arbetar utan papper och arbetstillstånd. Han rycker på axlarna och säger att han inte vet, kanske hälften, kanske något färre. Och han ser mig stint i ögonen och säger: ”Men här är alla välkomna, ingen ska behöva vara rädd. Alla som går in här ska veta att de kan lita på oss.” Han använder inte orden, men jag tänker det: Det här är en facklig fristad för de mest exploaterade. Antalet Cite-kontor runt om i landet har ökat explosionsartat i takt med att allt fler utländska arbetare har kommit till Spanien. CCOO är en av två stora federationer, den andra är UGT, och Ghassan Saliba Zegondhi på CCOO:s fackexpedition bedömer att Spanien i dag har tre miljoner invandrare. Därutöver minst 800 000 så kallade papperslösa, de som arbetar utan tillstånd, de som vi kan se i dramatiska tv-reportage om överlastade båtar från Nordafrikas kuster. Eller de som mer obemärkt kommer med flyg från Peru, Bolivia, Kina eller Filippinerna, inte sällan lurade hit på falska premisser. Det har gått snabbt. För bara 15 år sedan var Spanien fortfarande ett land som arbetare flyttade ifrån, men nu är det ett land dit fattiga och inte sällan desperata arbetare flyttar, med eller utan papper. Och det är ett land som med sin närhet till Nordafrika är en sten i den mur som det välmående Europa försöker upprätthålla mot sin fattiga omgivning. Spanska högerregeringar har också medvetet spelat på främlingsfientliga stämningar och 2001 stiftades en lag som i praktiken fråntog de papperslösa deras medborgerliga rättigheter, som att demonstrera och uttrycka sina åsikter. Dessutom förbjöd lagen individer och föreningar att ge papperslösa stöd och hjälp (Picum, 2003). – Vi bestämde oss för att sätta ner foten, berättar Zegondhi. Vi behöver invandringen, men facket måste förändra sig och bli ett mångkulturellt fack. De illegala måste få sina papper och tillstånd och vi arbetar hårt på att de ska organisera sig i facket. Så ser vår vision ut. Bara i Katalonien, en autonom region i Spaniens nordöstra hörn, finns 46 Cite-kontor som det i Barcelona. Men som man jobbar, är det en verksamhet som strider mot lagen. För här tar fackföreningen emot alla, de med papper och de utan. – Lagen struntar vi helt enkelt i, säger Zegondhi. Den strider mot mänskliga fri- och rättigheter. Vi står på de utsatta arbetarnas sida och det har ingen betydelse om man är medlem hos oss eller inte, behöver man hjälp ska man få det. Den täta mattan av Cite-kontor över landet är också nav för CCOO:s allianser med andra sociala rörelser som SOS Racismo, med andra fackliga organisationer, som UGT, med NGO:er som Röda Korset, det katolska Caritas och många andra. Och 2005 tvingade den rörelse som facket gick i spetsen för fram att 600 000 papperslösa arbetare på ett bräde fick ”amnesti” och blev del av den ordinarie arbetsmarknaden. Entrén till centrumet strax intill Plaza Espagna är oansenlig och lite svår att upptäcka. Men enligt Hamid, som jobbar en trappa upp med tillstånd och visum, kommer cirka trettio tusen hjälpsökande hit om året. Nära tusen om dagen. Cite svarar för rådgivning i frågor om tillstånd, men gäller det fackliga frågor slussas man vidare till den fackliga organisationen. På så sätt får många invandrare sina första fackliga kontakter. Och i Katalonien har antalet invandrade medlemmar ökat från 2 000 till 12 000 bara de senaste sex åren. Och märk väl: av dem är en bit över 10 procent papperslösa. Ty för att bli medlem i det spanska facket måste du inte ha dina papper i ordning. Legal eller illegal, tycks man tänka, är politiska påfund och gränser, inte mänskliga eller fackligt solidariska. Sydeuropeisk mobilisering Som höga svallvågor sveper då och då de breda och samlande allianserna över Spanien. Och när striden vunnits eller av andra skäl är över, sjunker de tillbaka och försvinner. Vän av svensk facklig ordning kan bekymrat skaka på huvudet över organisatorisk ”löslighet”, inre facklig ”splittring” och det faktum att i Spanien finns fem federationer, varav två är tunga och av större betydelse: CCOO och UGT. Men då bortser man alltför lättvindigt från kraften och den högst osekteristiska förmågan att mobilisera brett och över alla tänkbara fackliga och politiska gränser. Jag frågar Joana Agoudo, internationell sekreterare på CCOO:s huvudkontor i Barcelona, om organisationens fackliga styrka och varför de har så få medlemmar, cirka 950 000 i hela landet och en organisationsgrad på 17,9 procent år 2003. Hon säger att det viktiga i Spanien inte är antalet medlemmar. En orsak som hon pekar på är det spanska systemet med företagsråd på de större arbetsplatserna och genom dem sköts många fackliga frågor. Men hon säger också att CCOO arbetar för alla exploaterade arbetare oavsett om de är medlemmar eller inte. – Vi bygger, fortsätter hon, vår fackliga styrka på vår förmåga att mobilisera när det behövs. Och när en fråga är aktuell samlar vi alla: fackliga organisationer, politiska partier, sociala rörelser och NGO:er i en bred allians för att driva igenom våra krav. Och, stryker hon under, när den kampen är över, lägger vi helt enkelt ner alliansen och den tillfälliga plattformen. Detta är en sydeuropeisk förmåga som visar sig titt och tätt i andra länder, som senast i Frankrike, då tusentals ”Collectifs”, breda lokala allianser runt om i landet, förmådde skapa en opinion och rörelse som ledde till ett kraftfullt Nej i folkomröstningen 2005 om en Europeisk konstitution. Eller som i Italien 2005 då landets sex federationer samlades i en landsomfattande generalstrejk riktad mot regeringen Berlusconis försämringar i de välfärdspolitiska systemen. En förmåga att mobilisera som också visat sig vara mycket kraftfull i fråga om försvar av migrantarbetares rättigheter. Ett andra särdrag, förutom den civila olydnad som CCOO visar prov på och som kommer till uttryck i det reservationslösa stödet för migranters medborgerliga rättigheter, är en politisk uppfinningsrikedom. Eller om man kalla det en organisatorisk rörlighet och förmåga att skapa nya strukturer för stunden och för de nya situationer som en aktuell kampfråga kräver. Som till exempel Cite. Eller som Anolf, Associazione nazionale oltre le frontiere, den struktur eller organisation som den italienska federationen CISL har skapat. Det är en bred demokratiskt uppbyggd rörelse med immigranter som medlemmar: över 45 000 från en rad olika länder. Den bildades 1989, tre år efter det att Spaniens första Cite skapades, i syfte att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Cite ger juridiskt råd och social hjälp till migranter och arbetar aktivt för att de också ska bli medlemmar i en fackförening. Anolf däremot är en struktur som syftar till att organisera och mobilisera migranter, dels för att försvara deras medborgerliga rättigheter och dels i syfte att skapa en ”brygga” in i fackliga och andra organisationer. Anolf fungerar på ett sätt också som informationscentrum. Runt om i landet finns 110 kontor och centrum som informerar migranter om medborgerliga rättigheter, ger juridiskt stöd och råd, ordnar kurser i italienska och mobiliserar genom breda allianser med andra organisationer och rörelser till stöd för migranters sociala och medborgerliga rättigheter. I fackliga frågor finns en förbindelse och ett nära samarbete mellan Anolf och den fackliga federationen CISL, ungefär som den mellan Cite och CCOO; när en arbetare från ett annat land, med eller utan papper, har hamnat i trångmål på sin arbetsplats kan han ta kontakt med Anolf. Organisationens styrka och trovärdighet bygger inte minst på att den är förankrad i migranternas egna nätverk. Antingen gäller det en fråga som Anolf kan sköta på egen hand, eller också är det något som kräver facklig representation och stöd. Med Anolf har CISL skapat en struktur som överbryggar klyftan mellan en fackförening som sitter fast i sina egna traditioner och begränsade kunskaper om andra kulturer och tänkesätt och de migrantarbetare som kommer till ett nytt land och för vilka avståndet till en fackförening är mycket stor. Ghassan Saliba Zegondhi återkom gång efter annan till deras ”vision” och ”strategi”. Det första informationskontoret var också en konsekvens, en följd, menade han, av ett mer övergripande beslut att CCOO själv skulle förändras: den ska bli ”mångkulturell”, den måste bli mer öppen och pluralistisk och den behöver förändra sina former och sätt att bedriva fackligt arbete. Cite är, med andra ord, till för sin egen skull som nav i en bredare rörelse för att försvara exploaterade arbetares fackliga och andra rättigheter. Men det har också funktionen som hävstång för en mer djupgående förändring av den egna fackliga organisationen. Svensk legalism Samtidigt går en osynlig men skarp skiljelinje mellan Sydeuropas och Nordens fackföreningar i synen på de papperslösa; ”Med aktuellt lagrum är det svårt för facket att bistå papperslösa”. Så skriver LO:s styrelse i ett motionsutlåtande med anledning av Fastighetsanställdas förbunds motion som vid LO-kongressen i juni 2008 krävde att LO skulle verka för fullständiga rättigheter i fråga om vård, omsorg och skola för papperslösa. Men också att migrantarbetare utan papper skulle organiseras fackligt. Med mycket stor majoritet beslutade kongressen att enbart ”nödvändig” vård skulle komma de papperslösa till del och att LO inte ska verka för att de ska organiseras! Enligt LO:s dåvarande avtalssekreterare kunde man i och för sig tänka sig att organisera papperslösa, men menade samtidigt att det vore att föra dem bakom ljuset eftersom man inte skulle kunna ge dem samma fullgoda fackliga stöd som andra medlemmar. Så snart man organiserat en papperslös, riskerade man att sätta Myndighetssveriges strålkastarljus på den nyblivne medlemmen vilket sannolikt skulle bidra till att han eller hon kunde tvingas lämna landet. Och i ett sådant läge skulle ”världens starkaste fackföreningsrörelse” inte kunna göra någonting! Men varför skulle inte LO i en sådan situation kunna ta strid för sin nyblivna medlem? Föra ut striden på gator och torg! Driva fram en opinion till stöd för en medlem vars fackliga och mänskliga rättigheter kränks! Varför inte, som i Spanien, gå i spetsen för en bred allians av organisationer, rörelse och enskilda medborgare som ställer krav på förändring av asylpolitik, ty många av Sveriges papperslösa är asylsökande. En förändring av lagar och paragrafer som skulle underlätta en regularisering av en irreguljär arbetsmarknad i vårt land där idag minst 50.000 papperslösa finns ? Jag tror att det i grunden handlar om LO:s institutionalisering. Det har i sitt samförstånd med arbetsgivare och stat genomårtiondena blivit alltmer intimt sammankopplat med myndighetssverige. Så till den grad att man med tiden har kommit att tänka och agera som en myndighet. Därför legalismen. Därför kongressens tal om att ”aktuellt lagutrymme” förhindrar facket att göra något. Det spanska facket tänker och agerar mer som en från stat och arbetsgivare fri och självständig kämpande fackföreningsrörelse. Medan det svenska facket tänker och agerar som facklig myndighet. Är LO:s legalism ett stöd eller ett hinder för en i Sverige framväxande främlingsfientlighet? Vad får det för konsekvenser att inte organisera papperslösa? Bidrar en sådan hållning inte till att en kil slås in mellan arbetare med och arbetare utan papper? Norska byggnads och med i Faellesforbundet har fattat ett principbeslut enligt följande; Vi säger inte att norska arbetare ska organiseras. Vi säger att ALLA som arbetar i Norge ska organiseras. Och med den principen i ryggen har sedan en tid tillbaka avdelningen i Oslo aktivt verkat för att rekrytera östeuropeiska, främst polska byggnadsarbetare. Idag bedöms 1/3-del av avdelningens medlemmar vara polacker. Samtidigt vet vi att cirka 20 procent av Faelllesforbundets 160.000 medlemmar, det största fackförbundet i Norge, säger att de skulle rösta på det främlingsfientliga Fremskrittspartiet om det vore val idag! Men det är i stort sett bara Osloavdelningen som aktivt rekryterar migrantarbetare. Enligt sin egen bedömning satsar de minst trettio procent av sina resurser på ett aktivt utåtriktat och mobiliserande rekryteringsarbete. På vilket sätt skulle den främlingsfientliga medlemsopinion som sympatiserar med Framskrittspartiet påverkas om Fallesforbundet i sin helhet, om alla förbundsavdelningar blev lika offensiva som Byggnadsarbetarna i Oslo? Och märk väl – Norska byggnads gör ingen skillnad på om arbetaren har eller saknar papper. Principen är istället solidarisk och omfamnande : Alla som arbetar på byggen i Norge ska med i Facket! Olle Sahlström, författare www.ollesahlstrom.se http://www.ollesahlstrom.seshapeimage_1_link_0
Artikel 14. Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse.
fredag 29 augusti 2008